Många klassiska cocktails har klassiga namn som Manhattan, Million Dollar Cocktail eller El Presidente. De känns lyxiga och sofistikerade. Namnen på drinkarna speglar känslan man har när man dricker dem. Klassiskt, klassigt, lyxigt och kanske lite spännande. Därför är det svårt att inte bli lite nyfiken på en drink med den tämligen oglamorösa namnet Suffering Bastard.
Drinken sägs härstamma från Shepheard’s Hotel i Kairo där Joe Scialom serverade den till allt från soldater till diplomater. Någon gång runt 1950 lyckades några amerikanska rekryter höra fel och vipps blev den lidande barhjälpen (the poor, suffering bar steward) till en Suffering Bastard och vipps så hade drinken fått sitt namn.
Första gången jag gjorde en Suffering Bastard blev jag lite besviken. Den kändes spritig och frän på ett sätt som mer påminde om en häxa än om en sofistikerad bar. Jag var medveten om att jag inte använde den bästa ginen och min brandy var inte heller särskilt imponerande. Och att jag använde en helt vanlig ginger ale köpt på den lokala mataffären gjorde inte heller drinken en tjänst. Bastarden led nog lite extra i kapp med mig när jag tvingade i mig min misslyckade blandning.
Skam den som ger sig! Efter att ha druckit El Bastardo Saffrin i Spanien några gånger var jag helt säker på att det här var en känd drink som måste ha speciella kvaliteter om den görs rätt. Jag var också ganska säker på hur den inte ska smaka. Jag hade fått blodad tand.
Under en trevlig söndags promenad med min flickvän sprang jag på en ekologisk Ginger Beer av märket Fentimans i liten affär på södermalm. Jag blev genast nyfiken och fick med mig ett par flaskor hem.
Så fort jag kom hem korkade jag upp en av Ginger Beer flaskorna. Bara doften sa mig att det här inte är den vanliga ginger alen från Icas hyllor. En härlig, rik, syrlig doft av ingefära slog emot mig. Smaken var inte sämre. Här var en riktig Ginger Beer av den gamla skolan. Stark, kryddig och med en tydlig och lång eftersmak. Den bara bad om att få bli blandad med en god rom.
Jag har alltid varit förtjust i groggen Fidel Castro (eller Dark ’n Stormy som den ibland kallas i USA) och Fentimans skulle helt klart
passa som ett helskägg på en cubansk diktator. Lite färsk lime, is och en generös skvätt av El Dorado demerara rom blev det första som fick göra sällskap med gigner beeren. Det var inte illa men Fentimans var för potent och den ganska beskedliga El Dorado rommen försvann i blandningen. En Meyer’s eller Captain Morgan skulle passa bättre här. Något potent med stark smak som kan så upp mot den fylliga Fentimans. Lamb’s Navy Rum med lite lime visade sig också fungera alldeles utmärkt.
Hur som helst. Det här var ett fynd och jag kände att min gamle lidande vän skulle må väldigt gott av en äkta Ginger Beer istället för en standard ginger ale precis som Beachbum Berry nämner i Grogloggen.
Några veckor senare råkade en liten flaska Grönstedts Cognac och en flaska Tangerey gin stå hemma i skafferiet. Just hem kommen från en cykeltur i vårsolen var det dags att pröva hur de skulle komma överens med Fentimans Ginger Beer. Lime, gin, cognac, is och en skvätt angostura bitter blev toppade med den exelenta Fentimans. Doften var syrligt lockande, smaken var inget annat än exceptionell och komplex.
Där i vårsolen på min lilla balkong förstod jag hur en stackars oäkting från Kairo kan få oss alla att känna oss som sofistikerade globe trotters. Att lida får vänta tills i morgon.
Begravd i Mixology
Mumifierad med Cognac, Gin, Recept, Suffering Bastard, Tiki
