En Bumper Cocktail på väg. Stark, klar och helt klart en trafikfara. Giftigt stark med sin rom och gin combo.

Annars är det väll inget extraordinärt med den här drinken förutom den lilla detaljen att den har en ”garnish”. Det är väldigt dåligt med garnering till drinkarna i Trader Vic’s guide. Idag är det nästan standard med en mer eller mindre avancerad garnering som ett specialinlagt bär eller en brinnande, spritindränkt godbit men Vic verkar tycka att sådant är för fegisar. Men här, i Bumper Cocktail, så får vi i alla fall en redig citrontwist.

För att göra en stor fin citrontwist så skär du en tunn skiva av skalet på en fin citron med din barkniv. Om du får med för mycket av det vita kan du liksom filéa bort det som om det vore en bit fisk. Det vita på citrusfrukter är bittert medan skalet innehåller fina oljor som ger härlig smak därför vill du undvika så mycket som möjligt av det vita. Det finns speciella järn (ungefär som potatisskalare) för att göra twistar men med lite övning så kommer det gå galant med en vass kniv.

När du har din twist ska du vrida den över glaset så oljorna i skalet sprutar ut över drinken och själva glaset. Sedan kan du lätt dra skalet längst kanten på glaset för att olja ner det så extra mycket smak och doft fastnar där. Det gör upplevelsen av drinken starkare och bättre.

Kanske tillåter Vic en garnish i Bumper Cocktail för att det inte är en drink för fegisar. Det är nästan bara sprit och även när den är väl kyld så är det lite tufft. Det går för sig men så fort den blir lite varm så blir det bara alkohol, alkohol, alkohol. Ska du experimentera med fräsiga citron- och limetwistar så välj en annan cocktail.

En drink med ett så konstigt namn som Monkey Gland kan man ju inte annat än att bli intresserad av. Monkey Gland, vad är en Monkey Gland? En körtel från en apa. Det låter inte riktigt lika trevligt på svenska och när man får reda på vad drinken har fått sitt namn ifrån så blir det inte så värst mycket trevligare.

På 20-talet i fashionabla Paris var det bland societeten och inne att få en bit av en apas testikel inopererad i kroppen för att öka hälsa, ork och drift. Givetvis skulle också den lycklige patienten leva längre med sin nya monkey gland på plats. Körteln, eller delen av den skulle växa ihop med mottagarens kropp och dela med sig av den vigör och styrka som ”givaren” bar på. Som en liten påhängsmotor för halvslaka, äldre millionärer skulle man kunna säga.

Det här är så bisarrt så man knappt tror att det är sant men så var det. Dr Serge Voronoff var kirurgen som gjorde sig en karriär på att uppgradera societeten. Fler än 500 personer tyckte att de behövde ett litet simiansk doping och Dr Voronoff hade sån efterfrågan att han startade en egen apfarm på italienska Rivieran. Skötarna var gamla djurskötare från cirkusar. Man kan ju bara tänka sig vilken härlig industri det måsta varit.

För att uppmärksamma den idag minst sagt tvivelaktiga sedvänjan som Dr Voronoff gjorde så fashionabel skapade bartenderlegenden Harry MacElhone en drink. Han skapade Monkey Gland och den är en fantastisk liten cocktail.

Apelsinjuice kan vara lite svårt att hantera i drinkar och speciellt i enkla cocktails. Men i Harrys Monkey Gland så spelar den söta, svagt bittra apelsinjuicen perfekt med anisetten (i originalet var det absinthe). Det fungerar fantastiskt bra. Bittern och ginen lurar i bakgrunden och bidrar med sin ”botaniska” smak av örter och kryddor. Det blir gott, fruktigt och kryddigt.

Jag hoppas verkligen att det aldrig, aldrig blir populärt med aporgan igen. Aporna behöver dem själv. Jag hoppas däremot att jag kommer få ta del av många Monkey Gland Cocktails i framtiden och att den blir väldigt populär. Det här är nämligen en sensationell cocktail som förtjänars att njutas om och om igen.

Att ha ägg i drinkar var mycket vanligt på den gamla goda tiden. Och då var det inte bara lite äggvita som det är här utan hela ägg slank ner i mixern. Drinktypen flip använder sig flitigt av ägg. Just äggvitan som används i Bacardi Silver ger ingen smak till drinken men påverkar hur drinken känns i munnen och ger ett fint skum på toppen. En drink med äggvita blir lite lenare i munnen.

När du skakar drinkar med ägg eller mejeriprodukter kan det vara bra att ”torrskaka” dem innan du tillsätter is. Det vill säga skaka alla ingredienser utom isen våldsamt en stund så de verkligen blandar sig ordentligt. Sen tillsätter du isen och skakar igen som vanligt.

Bacardi Silver ser fin ut med sin lilla skumkrona och att få ta fram de utsökta Luxardo Maraschino-körsbären gör mig alltid lite extra glad.

Bacardi Silver är inte fantastisk men helt klart en av de bästa Bacardi-drinkarna. Den är stark och stöddig men är ändå lätt och balanserad i smaken. Den här skulle jag kunna tänka mig som aperitif före en fin middag. Den känns klassig och suktar smaklökarna på rätt sätt.

Kan det här vara något amigo? Den ser ganska inbjudande ut. Inget speciellt men trevlig. Men nej, för mig fungerar det inte. Kombinatione av rom och gin är något som jag vurmar lite för men det här? Nej, det här är bara en röra, en eldig röra. Jag har sett att Vic har ändrat receptet i utgåvan som kom 1972 och kanske kan den varianten fungera bättre. Vem vet? Ja, vem vet.. någon? Jag får kanske pröva den varianten någon gång.

En liten not om min betygsättning. Jag ville gradera de cocktails jag prövade för att på något sätt få en (högst subjektiv) siffra på vilka som var bra och dåliga. Dels för att göra det lite roligt för eventuella läsare och dels för att lättare komma ihåg de cocktails som jag upplevde som bra, lite som en topplista. Men också för att sätta lite press på mig själv när jag prövar dem så jag blir tvungen att tänka lite extra.

Efter lite tänkande och funderande så kom jag ändå fram till att det absolut viktigaste är smaken på drinkarna. Utseende, ett fräckt namn och en härlig förankring i historien hjälper givetvis till att höja helhetsintrycket men det är ju ändå mest smaken som avgör om det är en cocktail som man vill komma tillbaks till. Och eftersom bedömmningen blir ytterst subjektiv och eftersom min smak antagligen kommer variera och utvecklas under projektets gång så blir någonting som är för detaljerat bara fånigt. Därför blir det bara en siffra, från ett till fem. En etta är vedervärdig och en femma är spektakulär. Med andra ord, alla goda skäl som kan tänkas finnas (smaken inräknad) bakas ihop till en enda siffra och det är det hela. Kort och gott. Enkelt och koncist. Och även om den första cocktailen var långt ifrån en femma så är jag väldigt glad att projektet nu är igång. Mer ska det bli, amigo.

Precis så var det i alla fall med Little Devil Cocktail. Rom och ett skräckinjagande namn och jag är fast.

Kombinationen av rom och gin är något jag tycker är spännande. Jag läste en gång att gin och rom har samma ”samkprofil” men det vet jag inte riktigt om jag håller med om. Jag tycker dock att de kompletterar varandra på ett intressant sätt och det den söta, fylliga rommen kan sakna i kick och kryddighet tar ginen med sig till kalaset. Jag har använt rom-gin-tricket många gånger och det brukat alltid bli bra. Därför hade jag ganska höga förväntningar på Little Devil Cocktail.

Tyvärr blev mina förhoppningar snabbt grusade. Den här var inte så trevlig. Den var inte djävulskt god utan snarare okej, om man gillar citron.

Jag gillar sura drinkar men just smaken av citron kan skära igenom det mesta och här tog den över för mycket. Det enda verkligt söta i den här cocktailen är Cointreaun så jag ökade på den från ½ del till ¾ del och vipps så blev drinken betydligt mer behaglig och till och med riktigt god. Små djävlar gör sig tydligen bäst när de är söta.

I boken Fatuhiva – Tillbaka till naturen av Thor Heyerdahl berättar han om hur de bor med en kannibal. Förvisso en pensionerad kannibal men ändå en person som när han var ung åt människokött. Det är spännande att läsa om rädslan de känner de första nätterna hos kannibalen. Beskrivningarna av hur kannibalens far åt människokött är makabra och skrämmande.

Long pig är en benämning på människor som användes i Polynesien och antyder att de, människorna alltså, går utmärkt att äta. Jag har alltid tyckt att det är ett lustigt begrepp. Ett roligt ord med mycket makabert och osmakligt som ligger bakom. En oskyldig och matig term som gömmer mörka, mordiska hemligheter.

Ibland får man ett infall – man kanske är sugen på något, tänker på ett kul ord eller är nyfiken på en smakkombination. Ibland orkar man ta den tanken och göra något verkligt av det. En tanke blir till en handling och ibland blir det något bra när man är klar.

En Long Pig Punch låter i mina öron väldigt roligt. Det är en ordlek som rullar fint på tungan. Just den tanken slog mig en dag på väg hem från jobbet. I kväll ska det bli en rosa Long Pig Punch. Vad skulle den innehålla, hur skulle den smaka?

Att den skulle vara rosa, eller skär, var jag säker på. Grisrosa liksom. Att den skulle innehålla rom likaså. Ljus sprit skulle det vara för att en inte ska bli för mörk. Havana Club kombinerat med gin ger ett bra djup. Gin är ju dessutom brittiskt och de kan ju vara ganska sviniga ibland så det passade. Fläsk med glaserad ananas var en av Trader Vic’s favoriträtter så ananas fick vara med. Lite falernum som ju har en hel det smaker som för tankarna till julen och dess smaker. Några droppar krämig kokosgrädde och grenadine för textur och färg. Det blev en skön samling exotiska ingredienser som mer eller mindre långsökt förde tankarna till grisar och fläsk.

Och där var den, grisrosa och välsmakande. En läckerhet som gör gott för själen och som du vill njuta av om och om igen. Precis som en riktig long pig ska vara.

”Our next recipe comes to us from that exotic tropical paradise, Sweden. Well, that’s what Sweden would be if Stockholm resident Flamingo Fred, a.k.a Fredrik Berggren, had his way. “Good and true Tiki is something rarely seen in these parts of the world,” laments Fred, “and as the drinking culture in Sweden consists of beer and over-sweet grogs, I’m doing my best to spread the gospel of tropical drinks.” Here’s to you, Fred, and your creation: 1 ounce gin, 1 ounce spiced rum, 1 ounce unsweetened pineapple juice, 1 ounce fresh lime juice, and 3 teaspoons each grenadine and sugar syrup, shaken with ice and poured into a tall glass. Top it all off with a dash of soda water. Alternatively, Fred suggests straining the drink into a double old-fashioned glass containing one large chunk of ice, so that the ice becomes “a lonely, mystery island in a dangerous, exotic red sea. The name of the drink should be something like Mystery Island,” adds Fred, somewhat sheepishly: “Very cheesy. You get kind of poetic after a few rounds, don’t you think?” Absolutely. Three Mystery Islands and we’re practically Erik Axel Karlfeldt!”

Läs hela artikeln på Beachbum Berry’s Grogblog.

Drinken sägs härstamma från Shepheard’s Hotel i Kairo där Joe Scialom serverade den till allt från soldater till diplomater. Någon gång runt 1950 lyckades några amerikanska rekryter höra fel och vipps blev den lidande barhjälpen (the poor, suffering bar steward) till en Suffering Bastard och vipps så hade drinken fått sitt namn.

Första gången jag gjorde en Suffering Bastard blev jag lite besviken. Den kändes spritig och frän på ett sätt som mer påminde om en häxa än om en sofistikerad bar. Jag var medveten om att jag inte använde den bästa ginen och min brandy var inte heller särskilt imponerande. Och att jag använde en helt vanlig ginger ale köpt på den lokala mataffären gjorde inte heller drinken en tjänst. Bastarden led nog lite extra i kapp med mig när jag tvingade i mig min misslyckade blandning. 

Skam den som ger sig! Efter att ha druckit El Bastardo Saffrin i Spanien några gånger var jag helt säker på att det här var en känd drink som måste ha speciella kvaliteter om den görs rätt. Jag var också ganska säker på hur den inte ska smaka. Jag hade fått blodad tand. 

Under en trevlig söndags promenad med min flickvän sprang jag på en ekologisk Ginger Beer av märket Fentimans i liten affär på södermalm. Jag blev genast nyfiken och fick med mig ett par flaskor hem. 
Så fort jag kom hem korkade jag upp en av Ginger Beer flaskorna. Bara doften sa mig att det här inte är den vanliga ginger alen från Icas hyllor. En härlig, rik, syrlig doft av ingefära slog emot mig. Smaken var inte sämre. Här var en riktig Ginger Beer av den gamla skolan. Stark, kryddig och med en tydlig och lång eftersmak. Den bara bad om att få bli blandad med en god rom.

Jag har alltid varit förtjust i groggen Fidel Castro (eller Dark ’n Stormy som den ibland kallas i USA) och Fentimans skulle helt klart 

passa som ett helskägg på en cubansk diktator. Lite färsk lime, is och en generös skvätt av El Dorado demerara rom blev det första som fick göra sällskap med gigner beeren. Det var inte illa men Fentimans var för potent och den ganska beskedliga El Dorado rommen försvann i blandningen. En Meyer’s eller Captain Morgan skulle passa bättre här. Något potent med stark smak som kan så upp mot den fylliga Fentimans. Lamb’s Navy Rum med lite lime visade sig också fungera alldeles utmärkt. 

Hur som helst. Det här var ett fynd och jag kände att min gamle lidande vän skulle må väldigt gott av en äkta Ginger Beer istället för en standard ginger ale precis som Beachbum Berry nämner i Grogloggen.

Några veckor senare råkade en liten flaska Grönstedts Cognac och en flaska Tangerey gin stå hemma i skafferiet. Just hem kommen från en cykeltur i vårsolen var det dags att pröva hur de skulle komma överens med Fentimans Ginger Beer. Lime, gin, cognac, is och en skvätt angostura bitter blev toppade med den exelenta Fentimans. Doften var syrligt lockande, smaken var inget annat än exceptionell och komplex. 

Där i vårsolen på min lilla balkong förstod jag hur en stackars oäkting från Kairo kan få oss alla att känna oss som sofistikerade globe trotters. Att lida får vänta tills i morgon.